Där låg en hel öken mellan oss, men plötsligt uppenbarade han sig - likt en hägring kommen ur en oas. Min hand på hjärtat, hans på ignoreringsknappen. Han är en jubelidiot. Jag tackar ja - att slutligen kunna inse det idag. Vad han gjort för ont? Han blockerade mig(!!), den jäveln. Men det är totoally cool with me för jag har lämnat honom bakom mig, lite väl snabbt tänker ni. Jag som grät floder de senaste dagarna men nu är jag bara arg och ilsken över att han blockat mig. Det är inte värt att slösa mer tid på honom för det kommer endå inte bli något. Endå förstår jag inte att han VERKLIGEN tog steget att blockera mig. Feg fegis. Men vad hade jag att förvänta mig? KLART han blir ivägskrämd när man uttrycker sina känslor - även om han låtsades om ingenting. Killar gillar väl inte när en tjej vill för mycket. Jag krävde egentligen inget av honom, bara något form av svar - endå måste han ha känt sig inklämd i en återvändsgränd och var fast besluten om att försöka fly. Varför vet jag inte, men det kan väl ha med hans egna värderingar att göra, han nekar inte mig, han nekar bara situationen, jag passar inte in i hans liv nu helt enkelt. Ska jag vara riktigt ärlig så klandrar jag honom inte eftersom han ska utomlands i 1,5 år snart. Han har egna drömmar, planer och mål, likt mig, som kanske gör att våra vägar aldrig korsas igen. Jag får låtsas om att jag aldrig träffade den här hjärtekrossande människan. Hösten 2006, då möttes vi för första gången och regelbundet med hälsningar i skolan. Trots all tid som gått kände vi ej varandra. Han är inte menad för mig. Jag kunde endå inte låta bli att försöka nå upp till hans nivå på en och nittiotvå, haha. Men det finns inget sätt att nå honom - jag är för kort på alla sätt och vis. Vi står inte på samma platå, men bara för det är hans nivå inte förnämare än min. Svart på vitt så är vi inte så passande till varandra som jag först försökte tro. Nu måste jag låta Snyggó gå. Ajdö mina drömmars verkliga prins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar