Ljuset lyser ensamt i ett fönster - bebyggelsen runtomkring är mörk. Alla sover. Solen börjar sakta men säkert att gå upp medan jag missar livet och lever inte som jag bör längre. Är det en svacka? Depression? Vet ej.
Själen glöder men hjärtat blöder. En kall ensamhet strömmar genom mina åndror medan sömn flödar lugnt i era. Försöka fånga nuet bäst man kan duger, men om 100 år spelar det ingen roll - då har vår plats ersatts av kommande generationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar