Lost. Känner mig splittrad. Oron inför framtiden växer sig allt starkare för varje dag som går. Vad ska jag göra efter gymnasietiden?!
.
En bok jag läser just nu handlar om en tjej som bor i någon "håla" i Sverige vars kille en dag helt plötsligt vill göra slut och därmed reser hon till Stockholm. Hon bara flyr ifrån allt och alla de hon kände. Hon flyr ifrån sitt gamla liv - och får börja om, from scratch. Vad skulle hända om man en dag blev tvungen att lämna allt? Jag vill inte tänka den förfärliga tanken - men TÄNK OM något så traumatiskt skulle inträffa att man var tvugen att lämna allt för att börja ta han om sig själv?
Så bra jag har det egentligen. Trygg som jag är, boendes hemma med familjen. Man ska aldrig ta något förgivet. Jag uppskattar högt livet jag har idag - därför borde jag kunna använda tiden till något kul, något rätt. JAG HAR JU FRIHETEN. Men ibland känner jag mig nästan lite tillbakadragen - därhemma i tryggheten. När telefonen tystnar en lång period eller man ringt upp en viss vän och hört av sig otaliga gånger men "vännen" bara tar till små vita lögner för att komma undan - så blir man så ledsen i sig själv. Det kanske inte ens berodde på en själv - kanske hade verkligen inte vännen tid att priorierar vänskapsbandet längre - men efter en viss tidsgräns är det klippt.
Mitt och J’s band är klippt. Hon var en kär väninna till mig under många år. Vi hade alltid kul när vi umgicks - men det senaste två åren har det blivit färre och färre återseenden - utöver hälsningar i plugget. Nu har hon en pojkvän och är alltid lika upptagen med plugget eller något annat. Hennes hälsa är inte den bästa heller - men ska allt detta få förhindra vänskapen?! Tydligen. Jag insåg faktum nyligen: att jag låtit henne OCH ANDRA pärlor till vänner glidit genom fingrarna... guldet blev till sand.
Förutom J så har jag tydligen tappat kontakten med alla följande: Na, Ch, Sa, Vi, Bo, Nt o.s.v. Resten är inte värda att nämnas - knappt dessa är ens värda att nämnas för de var endå inga riktiga vänner av många anledningar...
Bara Em är kvar ifrån den skaran nu - knappt henne träffar jag så mycket heller. Alla är upptagna med sina pojk-respektive-flickvänner. Visst har jag försökt nästla mig in i nya relationer, hitta nya vänner... men det är svårt. Riktigt svårt. Jag är ju van med den här gamla gruppen som betedde sig förortsaktigt och hiphoppigt. Nu ska jag plötsligt anpassa mig till förnämare folk med house-musik-kultur. Jag VILL anpassa mig så då borde det GÅ men det inte lätt alla gånger. Jag har ju invanda beteenden under många år som jag måste bryta och förändra. Sånt måste ju helst sitta i ryggmärgen - men jag gör sågott jag kan.
Klart jag har nya vänner - men inte tillräckligt många känner jag. Jag behöver fler vänskapsband för att få fler nyanser i livet. Knyta kontakter är inget jag har svårt för - det är snarare mitt fel ibland att banden klipps då jag själv kan nonchalera vissa personer för jag behöver göra något "viktigare" i livet för stunden...
Paniken haglar och jag undrar varför jag känner mig så rädd? Är det för att telefonsignalerna för länge sedan dött ut från alla gamla vänner och inte riktigt återupptagits av de nya "finare" vännerna - eller är det oro för att fortsätta göra snesteg och därmed misslyckas med studierna totoalt och då kanske inte veta vad jag håller på med om ett år? Vad vet jag. Kanske är det en mix av båda delarna. Men jag känner mig rädd! Patetiskt.
NO ONE ELSE CAN FEEL THE RAIN ON YOUR SKIN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar