Någons olycka blev min lycka såsom min olycka (stulen mobil) blev någons lycka...
Jag kände på mig att jag inte kunde utsättas för mer negativa ting för det är väl orimligt efter allt ont som inträffat och tagit så mycket ifrån mig på sistone! Jag menar, bara vården för min onödiga skärskada kostade sammanlagt över 1000 kr och för att inte tala om min stulna mobil, förstöda hörlurar och andra kostnader det inte finns utrymme för men som tillkommit endå. Någon eller något måste ha hört mig för nu börjar livet ljusna igen!
Förrigår cyklade jag en kvällsrunda i närområdet när jag plötsligt såg ett busskort helt övergivet - någon hade förlorat det - precis som jag förorat vissa saker på sistone.
Förbluffande. Aldrig hade jag upphittat ett busskort förut och denna gång ett Termins-pluskortplus (PRECIS VAD JAG HADE TÄNKT KÖPA SNART) och "ingen var dess ägare" för personen som haft det hade inte textat namn, telefonnummer eller dylikt alls – vilket betydde att man lika gärna kunde ta det med mig hem för polisen skulle endå inte kunna spåra vem som ägde kortet om där inga uppgifter var angivna. Trots det sistnämnda så kände jag medlidande för personen som tappade kortet, men vad skulle jag göra? Bara låta det ligga kvar där? Jag erinrade mig om en gång när jag tappade mitt busskort på en vägsträcka, men jag visste på ett ungefär var det kunde vara så jag gick tillbaka några minuter senare och hittade det - uppe på en lyktstolpe! Någon hade hittat det men satt fast det på lyktsolpen. Jag fick en impuls om att göra detsamma, även om jag egentligen verkligen behövde samma sorts kort! Ägaren hade inte förorat pengar på förlusten för kortet var bekostat av elevens skola såg jag (eftersom det inte hade något pris på sig och dessutom var tjockt textat). Detta betyder att det endå inte var som en riktig pengaförlust för personen - vilket det varit mycket för mig på sistone. Jag tvekade lite men satte fast kortet på en lyktstolpe för min moral och etik kunde inte säga mig annat därför jag själv vet vilken hemsk tomhetskänsla som uppfyller en när man förlorar något för en värdefullt och letar för att finna det igen.
Två dygn senare var jag förbi platsen igen och där var busskortet fortfarande - vilket fick mig att känna att personen inte skulle kunna hitta det igen så jag tog med mig det hem trots allt... personen hade många timmar på sig att hitta det igen men tyvärr så verkade han eller hon inte göra det fast jag gett chansen...
Busskortet började gälla i början av Augusti, och har nu värdet 700kr! Jag känner mig lite välsignad efter händelsen och som att jag gjort det enda rätta - även om det var lite fel av mig att tagit det tillslut men vissa andra hade kanske tagit det direkt och försökt sälja det vidare. Nu kan jag spara och inte behöva köpa buss-terminskortplus för hösten! TACK OCH LOV! Men jag känner endå att det var ltie moraliskt fel av mig att ta busskortet tillslut - tänk om personen hade hitat busskortet några dagar senare? Det är svårt att förhandla i vissa situationer men man måste helt enkelt överväga och göra det man anser vara bäst för stunden helt enkelt. Bitterljuvt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar