Varning för ett långt inlägg 
Jag : - " ... såå, jag läser inte Fysik B för då får jag mer tid till andra ämnen. Ett sabbatsår gör väl inget(!?), så kan jag läsa upp fysik B på komvux om jag behöver och sedan söka in till högskolan 2009 istället. Lagom innan lagändringen 2010 då meritpoäng och åtstramning av komvux börjar gälla."
Hon : - "Det spelar visst stor roll! Bara slappa Slashasar som inte vill något i livet tänker sådär! Jag var klar med min högskoleutbildning när jag var 23 och alla vill bli klara så fort som möjligt men du är överhuvudtaget inte bra med studierna nu! Du är odiciplinerad, sitter vid datorn för mycket, planerar ingenting, har stökigt i ditt rum och det speglar hur kaotisk du är!"
Så sa min mor till mig för en stund sedan. Verkligen kul att höra (eller inte), fast jag vet ju att hon har rätt. Jag har många idéer och drömmar som jag vill förverkliga och man kan ju inte få en kaka utan att ha bakat ihop den med ingredienserna i ugnen först. Igenting är gratis. Allt kräver jobb och jag har studerat rätt hårt för att komma dit jag är idag MEN DET ÄR JU BARA BÖRJAN, säger min far. Vad gäller min oorganiserade sida så stämmer det väl, men jag försöker faktiskt bättra mig. Det är bara det att jag ibland priorierar annat än tråkig städning t.ex (för så fort jag hängt upp kläderna i garderoben så blir jag ändå tvungen att kasta ut alla plagg när jag letar efter något att ha på mig så städning anser jag kan vara väldigt tidsödande). Kaotisk stämmer in på mig med men det är bara för jag gillar snabba ryck ibland, spontanitet. Jag erkänner åtminstone att jag inte är perfekt och att erkänna är första steget i processen från fel till rätt... Jag SKA succesivt mörda alla mina dåliga sidor och göra de till blott ett minne - kvar ska bara mina goda mångsidiga egenskaper återstå, perfection ha ha ;)
.
Mina föräldrar har rätt - men jag bestämmer över mitt eget liv! Fast hur kul är det att inte få stöd hemifrån? Det är ju det som gjort att jag velat så mycket. Vad alla andra (vänner, kuratorer) sagt väger mindre än vad mina föräldrar tycker som menar på att det är slöseri med enormt mycket tid om jag inte läser Fy B (ifall jag behöver den kursen till utbildningen) utan väljer att göra det på komvux o.s.v sen. Visst kan jag förstå det, men det är ju mitt liv... jag håller just nu på att börja frigöra mig lite mer och bli mer självständig. Jag måste ta mig i kragen, rycka upp mig och råplugga mer. Lätt att säga men svårt att alltid utföra.
.
Till saken hör att det finns något som heter LIVET SOM UNG också och "livet som ung" går INTE att uppleva när du är 33 och ska skjutsa ungarna till dagis och arbeta på ett 8-17-jobb. Jag anser att man är hyffsat ung fram till 23års ålder - alltså tills man "BÖR" vara klar med studierna. Men UNG PÅ RIKTIGT är man som 18-åring vilket är den perfekta åldern enligt mig och jag befinner mig i just nu. Man är fortfarande vital, har framtidsdrömmar, tycker saker och ting är roliga så man inte hunnit tröttna på livet och än (som handlar om att: äta, sova, arbeta/studera VARJE DAG för det mesta). Om jag väljer att läsa Fysik B så kommer jag inte ha så mycket tid över och känna mig konstant perssad och besviken om det går dåligt på proven OCH kanske mina andra ämen för fysiken kan ta väldigt stor plats. ÄR DET VÄRT DET? Hur mycket är jag villig att uppoffra av min tid för fysiken? Ibland känner jag mig helt fel insatt i naturvetenskap. Jag menar att jag ju nästan ser ut som en modell - men sitter på mitt rum och gör matte. Jag menar, det känns som om folk skulle lyfta på ögonbrynen om jag låt oss säga berättar att jag ska bli något inom kemi och kanske laborera hela dagarna. Det hänger inte ihop med mig riktigt. Jag borde synas bland folk, kanske skapa något med design på kontor, resa med jobbet, koferenser/möten, knyta spännande kontaker, bygga karriär och kanske synas i media. DET låter mer som ett kul liv, mycket roligare än att sitta med sitt mikroskop och kolla på celler. HALLÅ, vart är jag påväg? Är kemi/biologi det ända jag kan eller? NEJ! Jag har en stor kapacitet på andra plan också, kanske större än jag anar. Men vare sig jag ska "ta det tråkiga" eller "det roliga livet" så tänker jag bestämt välutbilda mig. För det är så jag har uppfostrats : utan att vara högutbildad är man ingenting värd!
.
Ibland känns det nästan som om gamla människor ser avundsjukt på mig som om de önskade att de också var ljuvliga Älvor istället för rynkiga Gråsuggor. Jag menar inte att jag ser ner på gamla - tvärtom, de är visa med mycket livserfarenhet, men många är också sura och avundsjuka på de som är unga just för att man som ung har allt de där som slocknat för dem för länge sedan... Visserligen kan man ha så mycket annat bra i livet när man är 65, men framtidsplanerna skiljer sig åt och är inte förväntansfulla på samma vis eftersom det återstående livet inte är 9 tion-delar utan snarare 3. Vad som än händer så tänker jag klara mig med livet i behåll så gott jag kan så jag blir 100 år gammal (det är mitt livsmål). Kom ihåg gottfolk, din ålder, alltså stadiet du befinner dig i livet, kan du definiera enkelt:
"Det är när man går på fler begravningar än bröllop som man vet att man är gammal".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar