(Nu släppte jag nog bomben : ett långt smaskigt inlägg i all ära ;)
Nyfiken som jag är läser jag näst intill varje dag dagstidningar (bland annat Metro) och idag slog mig chefredaktören Mikael Nestius artikel om våldtänkt i tidnignen Stockholm CITY, där han bland annat skrev om att män våldtar för att de känner sig hotade eller vill förtrycka. (Hela artikeln: http://www.city.se/Nyheter/1.857124/aklagarnas-asikter-gor-mig-orolig)
En person som står mig nära har blivit våldtagen förr, flera gånger, av män som först visade sig från sin bästa sida och var hur gulliga somhelst - för att senare förvandlas till våldsamma djävlar och hålla henne fastnaglad i relationen. Här skall tilläggas att hon just var väldigt självständig och självsäker i sig själv och sa ifrån såklart - men männen lät henne inte komma undan! Dom tvingade henne till samlag många gånger innan hon kom ur de destruktiva relatonerna vars mönster för henne upprepades ett par gånger. Först blev hon lurad av hans "underbara sida" - för att i nästa stund vara fången i en demons grepp. Men vi är bara människor och som människor kan vi inte känna andras känslor eller smärta inom oss! Män kommer ALDRIG kunna veta hur fasansfullt skärande smärt-och lidsamt det måste vara att bli våldtagen som tjej (för det är ju flest tjejer som blir det.) Klart världen är orättvis, det är ju ingen nyhet men vad jag vill poängtera är att det är så förargligt!
Vad är det här för ett samhälle vi lever i!? Där våldtäktsoffret bär störst börda och nästan skäms ut medan våldtänktsmännen kommer undan mer än lindrigt.
Jag bär alltid med mig en känsla av rädsla i bakhuvudet över att något våldsbrott ska inträffa mig så fort jag kliver utanför huset - för jag har lärt mig att ingenting är omöjligt!
Jag är ingen feminist, men har bara svårt att tro att vi någonsin kommer att kunna uppnå fullständig jämnställdhet i samhället. Just på grund av synen som förs vidare generation till generation om att en tjej ska vara ett slags sexobjekt medan mannen ska ta för sig av makt. Det finns orättvisor när man är man också men de går inte in på livet på samma sätt. Egentligen är vi byggda för ett ojämnlikt samhälle eftersom vi är helt olika även kroppsmässigt. Men varje gång jag erinras om att jag kommer få en lägre lön än en manlig kollega inom samma yrke så har jag nästan lust att begå självmord på momangen! Jag har förstått spelreglerna men har börjat tröttna på det evinnerliga lekarna mellan människor som irriterar mig mer än något annat. Tjejer ligger ändå i underläge och det är bara ett rent faktum för det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar därför att HELA VÄRLDEN med sina över 6 miljarder invånare tycks ha samma syn ändå. Sen är många tjejer så korkade att jag inte ens vågar uttala mig om hur förbannad jag blir på dessa i t.ex media eller annat som syns och förlöjligar bilden av tjejer ytterliggare. De skriker, gör sig slampiga eller säger helt korkade saker medan män slåss/krigar, höjjer röster och luftar sina håriga...
Trots att tjejer "tycks ha det bra nu", åtminstone i Sverige, så kan jag inte hålla med. Jag vill inte försvinna i någon slags självömkan men allvarligt talat: jag hade hellre varit en man än kvinna i dagens samhälle! Hur kul är det egentligen att: ha mens så länge av livet, behöva vara fin=fixa sig med smink o.s.v hela tiden, gå runt och vara rädd för väskstölder/våldtänkt, få lägre lön...? Nej, jag börjar känna att många killar bara är skit som just är ute efter en förbannad jävla sak 24/7. (Jag menar inte alla, men många). Fast tjejer än inte mycket bättre dom heller, för många är somsagt riktiga "bitchar". Men bara gott folk kan omöjligt existera - alltid ska det tydligen finnas motsättningar. Jag säger inte att jag är bättre än alla andra, men jag vågar säga att jag sätter ett så pass högt värde på mig själv att jag ALDRIG tänker låta mig utnyttjas - hellre slår jag tillbaka så hårt på killen som försöker något med mig att han dör än att han skulle få utnyttja mig! Och om jag någonsin skaffar en pojkvän igen så vet jag inte vad jag ska satsa på, en lek med eller utan känslor då båda innehåller för-och-nackdelar. Tänkvärt. Jag vet inte riktigt men det känns inte som förhållanden ger så mycket, först är man förälskad i högst 3 år på riktigt, sen går det bara utför...
Jennifer Lopez sa idag på TV: "Det gäller att jobba med relationen, det är det värt!" Hon kan ha rätt, men jag är inte beredd att betala priset nu, möjligtivs om det var Snyggó kanske... men jag har nog överskattat honom en del, jag menar: man får ju inte vara naiv! Om jag inte får den jag vill ha - så tänker jag inte ta någon annan! Kanske skaffar jag aldrig barn... orka föda in dem i ett förstört klimat av ojämnställdet, på tok för stor befolkning och ozonhål. De globala problemen jag tagit upp ligger inflätade i en gigantisk Rubikskub att lösa - men vem kan lösa gåtor som är så mäktiga att de knappt har några svar? Helvete(!!) att folk inte kan bete sig snällt mot varandra.
Jag känner mig ensam om de här tankarna, VEM BRYR SIG egentligen?! Såhär känner jag men ändå tänker jag inte ge upp kampen för det är min strävan som människa att försöka överleva o.s.v, så nu kan man bara fortsätta att lunka på medan världen ruttar och förfaller. Motbevis, någon? Good luck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar