Omtumlad och kastad överbord av stormvattnet. Tiden står still när vi möts på öppet hav som tillfälligt frusit till is. Han lyser upp som aldrig förr men berättar att han nu inom kort far iväg till frihetens land: The United States of America. Jag blir ängslig och misströstar, frågar om jag någonsin kommer få möta honom igen för vad gör jag om ett par år!? Men han lugnar mig som vanligt, som om hans ord vore gjorda av alvedon-silke och säger med ett leende att han nog är hemma inom ett år. Jag tror på honom och vi kilar vidare. Sekundvisaren börjar gå igen, vattnet rör sig och vi åker nu i en båt åt varsitt håll. Allt jag vill är att han ska vara lycklig. . . men helst med mig!
Jag vänder mig om för att se en sista glimt av honom och viskar förstrött: - "Snyggó, I´ll always love you..."
This is the end.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar