Den satisfierande känslan av behaglig harmoni: fräschet, ostress, opress. Varken kyla eller för mycket värme, varken hunger eller påtaglig mättnad. BALANS!
Jag känner hela tiden en prestationsångest kring skolan, umgänge och mig själv. Skolan har jag väl alltid haft en press ifrån som jag såklart vant mig vid, samma vad beträffar umgänget men skillnaden där är att det har blivit jobbigare de senaste åren då man dessutom har den där "sexlivs-pressen" från alla håll och kanter också.
Hur står jag ut med mig själv alla gånger!? När jag tränade hårt kände jag att NÅGONTING fungerade och att jag var "mer värd" för det, men nu när jag knappt tränar känner jag mig nästan obefintlig - som om jag vore mindre värd. Jag behöver KÄNNA att jag är viktig och för att bli det måste jag prestera bra på alla områden som berör livet. Tyvärr lyckas man aldrig riktigt göra 100% rätt i sina handlingar, ibland kanppt några procent alls... då sköjer besvikelsen över en som i alla fall jag försöker förtränga genom att försöka hitta på roligare saker... ett flyende beteende.
Men jag vill bara... jag vill BARA känna den där underbara känslan av trygghet, lugn, frihet, harmoni, lycka, närhet. Är den känslan inte kärlek rakt igenom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar