Idioter behärskar orning - genier behärskar kaos
En längre promenad i kylan - för att rensa själen. Ett steg efter det andra, mekaniskt och självstyrt. Med lätthet rör man sig fram i takt med musiken ifrån mp3:n. Känner hur det vattnas i ögonen men tårarna stryker jag snabbt undan. Ingen ska se mig gråta ute på min promenad. Men är det en mix av många saker som gått fel så kan man inte undivka att vara sentimental när man blir ensam - men jag klarar verkligen inte av att vara med människor när jag känner mig såhär. Mörkret attackerar och ett starkt sömnbegär uppenbarar sig. Ögonlocken vill bara slutas av sig själva - melatoninet börjar ta överhand. Jag slår mig ned på en avskild bänk lite i skuggan och ser upp mot stjärnorna, de tindrande. En sattelit korsar himlavalvet och jag försätts nästan i trans. Plötsligt återgår jag till verkligheten med ett ryck när jag känner att någon nosar på mitt ben samtidigt som en skugga och ljud uppenbarar sig. En gubbe står där med sin hund och frågar något. Jag drar hörlurarna ur öronen:
– "Gu’ vad rädd jag blev", fick jag ur mig.
Han iakttog mig ett par sekunder.
– "Vad har hänt med dig?"
– "Ursäkta?"
– "Ja, varför sitter du här alldeles ensam?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar