Jag tror inte någon förstår... ni förstår nog inte hur nästan löjligt mycket jag försökt bli vän med den här tjejen... och när vi väl sågs i fredags trodde jag allt skulle lösa sig, men allt blev bara mer komplicerat. Jag märker att hon inte känner att vi är på samma nivå - vilket jag verkligen kan förstå då vi inte har några somhelst gemensamma vänner nästan. Men egentligen tror jag det är mitt fel att det skapas en så stor klyfta emellan oss då jag på något sett agerar som om hon var drottning (överdrivet sagt men bara en liten liknelse). Jag känner mig vemodig och vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vet är att vi är SÅ SÅ olika men samtidigt lika. Trots att vi så varit någon meter ifrån varandra som flera mil så känns det på något sätt lönlöst. Jag tror hon märker att jag inte "passar in" eftersom jag just inte känner alla "rätt personer" eller kan bete mig efter deras sociala koder helt och hållet - hur ska man kunna agera på deras sätt när man inte har samma förutsättningar? Jag lever inte samma liv som henne - vilket jag varken VILL eller KAN göra men att bara få uppleva sig delaktig då och då vore minst sagt kul. Men så fungerar det tyvärr inte, tror inte det gör det i hennes(/’deras’) värld.... Där är allt svart eller vitt, allt eller inget. Jag önska jag inte kände mig så undermåttlig och hon så överlägsen men jag kan inte låtsas om att jag "är mer än henne" när hon är stenrik, känner alla rätta kontakter och lever som hon gör. Ett tag trodde jag vi hade väldigt mycket gemensamt i personligheten, vilket vi har till en viss del och det var väl därför vi kommit så bra överens - men nu ser jag hur stor avgrund det skiljer mellan oss. Problemet är bara att jag känner att jag lagt ner SÅ mycket tid på kompisrealtionen till henne, för jag har verkligen varit noga med allt jag sagt/skrivit till henne... i 2 år! Mer noga än med någon annan - och det var väl just för jag ville ha henne som vän då hon verkare schysst och speciell på något vis, samtidigt som jag såg upp till henne och vi ändå hade en del gemensamma intressen! Men någon erfarenhet av att försöka så mycket att bli vän med någon, har jag inte haft tidigare och egentligen är det bara löjligt hur jag försöker tråna efter något vi inte kan vara - även om vi var på samma fest i fredags och därmed lärde känna varandra liite bättre. Jag vet inte vad det är men hennes liv fascinerar mig, hon lever ju lyxigt och glamouröst, reser hit och dit och träffar i genomsnitt 100 vänner per dag (verkar det som). Jag säger inte att jag är sämre som person, tvärtom så verkar det som om hon beundrar MIG för den jag är då jag säkert skiljer mig från de andra överklassmänniskorna hon har i sin närhet och dessutom är en god själ. Det var hon som skapade alla våra "kompisrelationer" på "kompislistor" på olika siter på nätet... Jag märker till 99% att det är mig hon omnämner då och då i sin blogg, trots att hon inte säger mitt namn, men vi är alldeles för "nära" varandra för att det inte skulle vara mig. Underförstått känner jag verkligen hur jag träffas av orden hon ibland nämner...
Vad krävs det för att vi ska kunna bli MER vänner? Jag känner mig bara så "fel"... men ibland rätt. Spänningen håller mig kvar.
Jag önska att vi var på samma nivå, är det så svårt att förså!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar