Självdestruktivt?

Hellre fly än illa fäktas?

Verkligheten är för sann och alldeles för tätt inpå mig nu. Den får mig att bara vilja fly. Olika synvinklar är vad jag försöker använda mig av för att få ett gladare sammanhang - ändå är det som att jag bara går i mörka cirklar med ljusglimtar då och då, men inte kommer någonvart. Det blir inte bättre - allt tycks bara bli sämre.

Mitt liv är inte alls hur jag vill att det ska vara - ändå kan jag inte spela tillbaka tiden och få saker ogjorda eller gjorda. Visst må det låta klicéartat - men det var bättre förr! Barndomen var nog underbarast... helt bekymmersfri. Inga grubblerier, bara LEK. Men nu? Vem har jag blivit?

"Det spelar ingen roll vart du kommer ifrån - det som spelar roll är vart du befinner dig nu" löd slogan, var det inte så?

När man står där öga mot öga med sig själv kan det bli smärtsamt verkligt hur sanningen tränger sig på. Jag försöker fly ifrån den - men den kommer ikapp och bryter ned mig sakta men säkert, ibland dramatiskt. Jag försöker hålla huvudet över vattnet - men det är som om våg efter våg sköjer över mig och ger mig syrebrist. En kvävning som återkommer. Bitter? Nej, det här är värre. Jag står inte ut. Det handlar inte om Snyggó längre - han är väl bara något jag använt som täckning. Egentligen handlar det om mig själv, det måste ju vara mig det är fel på och mitt fel att saker och ting är som de är nu. Jag försökte kanske inte alltid göra mitt bästa - fast jag gärna ville inbilla mig det.

Nu känner jag mig som en sådan där som bara finns med i böcker och filmer - en sådan där deppresiv människa som skulle kunna ligga i sängen 24/7 för att allt bara är så jobbigt. Hur kan NÅGON PERSON brytas ned så förfärligt mycket? Den frågan ställde jag mig alltid när jag läste om "de där personerna" - tills jag nu har svaret. FEL agerande i en viss tid och plats leder till fel följder och att komma tillbaka på rätt spår när man kört ner fullständigt i diket är lika svårt som det låter - om inte närmast omöjligt. Vill vara en champion som aldrig är avvikande, men... jag är bara mänsklig, tyvärr.