Jag skrattar ihjäl mig :D

Dialog ( Tecknet - står för det jag säger ) ( ’ för han)

I köket står han och brer sina knäckebröd. Då kommer jag dit som om jag vore inbjuden:

- Och hur mår du då?
’ Vad är det där för fråga, vadå hur mår jag? Tror du jag är döende eller? Jag är säkert mer frisk än dig, är alltid frisk.

- Och hur mår din mun av allt snuseri och kropp av all alkohol, samt ingen motion förutom lite fest på helger... Du vet att jag aldrig missbrukat något och tränar samt äter massa grönsaker medan du verkar käka pizza/knäckebröd varje dag. Nåja, vi får väl se vem som lever längst! (Underförstått jag då...)

’ (han bara blängde på knäckebröden han bredde..)

- Har du sett SAW IV?

’ Vadå har jag sett Saw 5, ska du komma här och skryta om något om den eller?

- Så du har inte sett den?

’ Nej

- Okej jag bara undra... (hade egentligen dagit en pararell med en händelse i filmen och honom men det fick vara...)

- Vad är det för knäckebröd?

’ Sesam såklart, de där som du köper skär man bara upp hela gommen med för de är så tjocka.

- Vad sägs om de här då? (jag visar upp ett gröntpaket extra nyttiga vitala med flera frön på) De har ju sesamfrön på sig också.

’ Nej gröna paket rör jag inte (notera att han hela tiden stod och bredde sina mackor lugnt och fint). Det ser ju ut som ett jävla U-lands knäckebröd!

(HAHAHA, jag gick därifrån och skrattade ihjäl mig. Kom tillbaka och sa):

- Du är så rolig haha

’ Nej det är jag inte.

(Tsss).

HELL!

Jag tror inte någon förstår... ni förstår nog inte hur nästan löjligt mycket jag försökt bli vän med den här tjejen... och när vi väl sågs i fredags trodde jag allt skulle lösa sig, men allt blev bara mer komplicerat. Jag märker att hon inte känner att vi är på samma nivå - vilket jag verkligen kan förstå då vi inte har några somhelst gemensamma vänner nästan. Men egentligen tror jag det är mitt fel att det skapas en så stor klyfta emellan oss då jag på något sett agerar som om hon var drottning (överdrivet sagt men bara en liten liknelse). Jag känner mig vemodig och vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vet är att vi är SÅ SÅ olika men samtidigt lika. Trots att vi så varit någon meter ifrån varandra som flera mil så känns det på något sätt lönlöst. Jag tror hon märker att jag inte "passar in" eftersom jag just inte känner alla "rätt personer" eller kan bete mig efter deras sociala koder helt och hållet - hur ska man kunna agera på deras sätt när man inte har samma förutsättningar? Jag lever inte samma liv som henne - vilket jag varken VILL eller KAN göra men att bara få uppleva sig delaktig då och då vore minst sagt kul. Men så fungerar det tyvärr inte, tror inte det gör det i hennes(/’deras’) värld.... Där är allt svart eller vitt, allt eller inget. Jag önska jag inte kände mig så undermåttlig och hon så överlägsen men jag kan inte låtsas om att jag "är mer än henne" när hon är stenrik, känner alla rätta kontakter och lever som hon gör. Ett tag trodde jag vi hade väldigt mycket gemensamt i personligheten, vilket vi har till en viss del och det var väl därför vi kommit så bra överens - men nu ser jag hur stor avgrund det skiljer mellan oss. Problemet är bara att jag känner att jag lagt ner SÅ mycket tid på kompisrealtionen till henne, för jag har verkligen varit noga med allt jag sagt/skrivit till henne... i 2 år! Mer noga än med någon annan - och det var väl just för jag ville ha henne som vän då hon verkare schysst och speciell på något vis, samtidigt som jag såg upp till henne och vi ändå hade en del gemensamma intressen! Men någon erfarenhet av att försöka så mycket att bli vän med någon, har jag inte haft tidigare och egentligen är det bara löjligt hur jag försöker tråna efter något vi inte kan vara - även om vi var på samma fest i fredags och därmed lärde känna varandra liite bättre. Jag vet inte vad det är men hennes liv fascinerar mig, hon lever ju lyxigt och glamouröst, reser hit och dit och träffar i genomsnitt 100 vänner per dag (verkar det som). Jag säger inte att jag är sämre som person, tvärtom så verkar det som om hon beundrar MIG för den jag är då jag säkert skiljer mig från de andra överklassmänniskorna hon har i sin närhet och dessutom är en god själ. Det var hon som skapade alla våra "kompisrelationer" på "kompislistor" på olika siter på nätet...  Jag märker till 99% att det är mig hon omnämner då och då i sin blogg, trots att hon inte säger mitt namn, men vi är alldeles för "nära" varandra för att det inte skulle vara mig. Underförstått känner jag verkligen hur jag träffas av orden hon ibland nämner...

Vad krävs det för att vi ska kunna bli MER vänner? Jag känner mig bara så "fel"... men ibland rätt. Spänningen håller mig kvar.

Jag önska att vi var på samma nivå, är det så svårt att förså!?

Carpe Diem!

Undrar du varför texten är svart? Mysticá, det är jag mina damer och herrar därav mystiken med detta inlägg som bara de som är smarta nog får läsa...

Sitter här med en jordgubbs-ansiktsmask och smultron/aprikos yoghurt i ett glas :) kan det bli bättre? En ny månad startar och på drygt 1 timme har jag fått 200 sidvisningar (trots att jag inte skrivit något idag)...

Tänkte ställa er en fråga: hur mycket är ni beredda att offra för att uppnå er dröm? Är den möjlig? Står ni ut med att t.ex ihärdigt kämpa/vänta i låt oss säga 10 år innan ni nått dit?

Innebörden av balans mellan dåtid, nutid och framtid är oerhört stor. Medvetandet bör främst befinna sig i nutiden, men inte att förglömma den fördålda dåtiden och samtidigt försöka föreställa sig en del om hur framtiden ska bli.

Jag vet inte varför men nu slog mig ett minne från då jag var 6 år. Jag satt med hela skolan på en läktare och minns hur min storebror var tvungen att dansa på skolavslutningen med en tjej som hade röd klänning (lady in red?). Jag minns hur jag hade på mig mina tighta ORANGEA jeans (haha, ja sånt fanns på den tiden)... och hur jag hade svårigheter med att gå då jag hade skadat benet ett tag tidigare... men det jag minns bäst var omgivningen, färgerna, solen, värmen, eleverna, lärarna och mig själv med min hästsvans och halvutsläppta hår... varför är vissa minnen så starka och andra så dunkla? Jag blir förfärad över hur mycket jag måste ha glömt i mitt liv under de nästan 7000 dagar jag levt på jorden. Har ni aldrig tänkt på hur få dagar vi lever egentligen? När man är pensionär (65år) har man levt nära 24000 dagar... jag vet inte hur det här låter för er men FÖR MIG låter det skrämmade lite.Men lever man 100 år så har man levt i 365000 dagar... och det är mitt mål.

ta vara på varje dag av ditt liv. CARPE DIEM.

En vinnares tankar

Kära metrobloggare, jag gick på festen trots allt! Är mycket nöjd över att jag gjorde det faktiskt... vakterna släppte in oss (även om det egentligen var 25:årsgräns) och sedan var vi inne bland den underbara musiken och supersköna atmostfären i klubben, men stelt var det... oh ja! Många var rätt dryga faktiskt, fast de lossnade sådär mot 1-kvisten. Som ni ser har jag lämnat ute en del information men det är för att ingen ska komma på vem jag är... Kan säga att en riktig sanning blev avslöjjad och jag är klart besviken, även om jag var ganska beredd på den.

Insåg häromdan att min storebror är arbetar/underklass... min mor medelklass och min far överklass. Ja, varje enskilld person tillhör sin egen klass och vad jag tillhör än är ganska okänt. Jag menar, jag är "allt" som en överklass skulle vara förutom att jag inte är rik... därför, mina kära vänner, håller jag på att studera mig upp till en hög lön - även om det är i ett långsiktigt perspektiv... Dessvärre så vet jag att höga löner främst förekommer bland högt ställda poster likt "chef, vd, professorer" o.s.v - vilket jag känner kommer ta flera decennier att uppnå - därför måste jag hitta min egen snabbare väg eftersom jag helst vill vara "ung & rik" inte "skröplig & rik"... de säger att det inte finns några genvägar men vi får väl se...

Winners always find their own way -that’s what winners do.

Should I stay or should I go?! Tips tack!

Den senaste tiden har kantats av en hel del skolarbete och träning! Nu har jag äntligen min livs chans också!! Har blivit bjuden av en överklasstjej(typ kompis) på fest och det är väl allt jag någonsin drömt om (som inkörsport till något "högre") men frågan är : vart låg mina tankar när jag hela tiden trånat efter detta jag nu har chans att förverkliga överimorgon? JAG ÄR INTE ÖVERKLASS - och det är inget jag tänker sticka under stolen med. MEN jag älskar njutning, nöjen, lyx... Problemet är väl det ekonomiska, jag kan faktiskt inte sitta här och säga att jag är stenrik när jag inte är det - även om denna blogg är annonym. Jag är alltid ärlig och då gäller det att fortsätta på det spåret: nu ångrar jag nästan att jag tackat ja till festen.

Vad ska JAG dit och göra? Bland det "rika folket"? Come on! Visst, det kan vara en engångsföreteelse men hjälp; jag kan inte gå ut och festa så mycket som de med fet plånbok gör 2-3 ggr i veckan. Så vad är det jag försöker åstadkomma? Jag kan inte låtsas vara den jag inte är och om ni förut trodde jag var ekonomiskt oberoende eller något så ska ni ha sanningen sagd, nämnligen att jag INTE är svinrik som det kanske tycktes verka.

Hade jag haft resurserna så hade jag kanske redan varit bland överklassen för lääänge sedan - men nu har jag dom tyvärr inte, därför står jag utanför. Det kanske låter kalt, men faktum är att jag egentligen inte vill bli dryg som många överklassmänniskor tycks vara (fördom?) utan jag vill bara ha råd med allt gott i livet jag drömmer utan att bli snobbig. Men jag har rätt attityd och vet därför att jag passar in bland dom fysiskt/psykiskt men jag har inte pengarna för underhåll.

Jag drömmer om lyx: spa, kroppsbehandlingar, personlig tränare, S.A.T.S kort, taxi när helst jag vill, dyr mat i kopiösa mängder, ha råd med exklusiva utomlandsresor flera gånger per år, inneha kvalites smink, produkter, designer kläder och listan fortsätter och fortsätter...

Men är jag dumdristig som nu tar min chans och ska möta "det fina folket" på fredag? För då står dommen klar, de kommer inspektera mig med sina ögon upp och ner och skapa ett första intryck som är YTTERST viktigt ... och jag som nästan känner mig sjuk och tycker mig se as-sliten ut. Det kan bli fjasko eller succé. Jag har tackat ja, så nu måste jag hitta bra kläder till festen som är den viktigaste jag kommer ha gått på hittills. Borde jag backa ur och säga att jag är dödssjuk och inte kan komma eller ska jag bestämt gå in och agera "rik"? Något av alternativen måste ske. Jag har själv lett mig till detta beslut, denna chans är vad jag har väntat på i över 1 år nu... allt sedan jag övergick från hiphop till house och ändrade umgängeskretsen en del. 

Vad tycker ni? Ska jag gå eller inte? 

När guldet blir till sand

Tiden är för dyrbar - så låt oss spendera den väl :

.

bo hemma hos föräldrarna. På vardagarna ska det spelas vid en dator med en prilla i mun samt ägnas åt en del garv i telefon med polare och sen får det inte gå´s ut förutom i nödvändigaste fall för att slänga soporna eller för att gå och köpa lite mjölk, fryst mat (lasagne) eller en färsk pizza/kebabtallrik vid närmaste minilivs/Statoil. Annars äts exakt samma mat VARJE dag: knäckebrö’ med hushållsost eller stekta köttbullar m. makaroner & ketchup, ett par gånger i veckan intas några mandariner eller fruktshots. Knappt någon städning görs i hemmet, i bästa fall ställs disken in och inte ska hyran betalas av för det fixar föräldrarna som förövrigt inte får sitta vid datorn när de ber om att få kolla sina e-mail för sovrummet (där datorn står) är låst och föräldrarna möts av ett vrål genom dörren som svar på tal. Helkvällarna ägnas däremot åt partaj’ med vänner och bira’ samt feströkning. Ingen motion i sikte förutom promenaderna och möjligtvis dans på klubben (tveksamt). En gång i månaden gå’s det till arbetsförmedlingen för att få närvaro så "LÖNEN" på runt 8000 skall fås (A-kassa). Någon gång i månaden gå’s det även till stan för att införskaffa lite kläder... SNART 23 år, inget körkort, ingen högre utbildning (bara någon simpel på gymnasiet som inte gick något vidare bra). Enda gångerna mönstret bryts är när det åks på festival eller en resa till a lá Sunny Beach eller Aiya Napa. Ingen planering, ingen förändring, ingen framgång. Personligheten är dominant, aggressiv, ej våldsam men tempramentsfull, cool och rolig clown som kan mjuknas upp emellanåt och t.o.m verka glad och trevlig men för att minuten senare förändras till ett lejon... Trots livsstilen är vikten normal och utseende skapligt ungt förutom tänder som börjat gulna av snuset.

THAT’S IT folks! Där har ni "ett liv som hund". Visst är det att utnyttja tiden maximalt? Lovely, eller vad säger ni?

Jag behöver råd med hur jag ska hjälpa en viss person som just lever det livet jag beskrev ovan men som inte verkar vara beredd på att ta emot hjälp. Fast det kan även finnas en mer "drastisk hjälp" om man t.ex slänger ut denne eller så exempelvis... Allt jag vill är att personen ska skaffa ETT LIV:

en högre utbildning, flytt hemifrån, egen inkomst, ta ansvar för sig själv och börja motionera/äta hälsosamt, få mindre humörsvängningar och därmed bli en schysstare människa.  

Alla förslag är välkomna för det där håller inte längre... tack på förhand.

TRANSFORMATION

Diskrepans. Idag såg jag tillbaka på alla mina inlägg jag skrivit sedan några månader tillbaka. Ju längre bakåt jag blickar bakåt desto mer förstå jag hur mycket jag själv och saker och ting runt om mig förändrats. Från början var texterna i diktform, senare långa uttömmande dagbokstexter & texter om vissa ämnen med extra stora/små bokstäver/understrykningar/fetstil o.s.v. Såsmåningom försvann alla "förtydliganden" och jag försökte istället få det koncist & effektfullt. På senare tid (den senaste månaden) har jag varit inne i en slags depprission för första gången i mitt liv, tror jag... väldigt jobbigt tema att ta upp men då och då dyker det upp i mina inlägg eftersom jag mår dåligt p.g.a många anledningar som ni (som följt mig länge) säkert känner till...

Men när jag ser tillbaka på all min filosifi, noga utvalda bilder, texter, omsorg med era kommentarer m.m så blir jag riktigt nöjd. Det är tack vare er jag fortsatt. Nu funderar jag på om jag inte ska gå över mer till min "verkliga" blogg där folk vet vem jag är, oannonymt. Jag vill ju gärna att mina vänner ska kunna se vem jag är, hur jag resonerar m.m MEN ett stort men här he he... jag kan inte skriva om kärlek i min riktiga blogg - annat än undertryckt... det blir för naken sanning där som jag inte kan hantera med vetskapen om att andra vet om bristerna i  mitt kärleksliv...

Ändå funderar jag starkt på att ha mina inlägg om "andra saker i livet" (utseendefixering, världens undergång, färger, livskvalité m.m) i min riktiga blogg. Det vore något... den enda haken är att det ju inte handlar om MITT LIV fast fortfarande är det ju visserligen MINA TANKAR... och när jag tänker efter är det nästan bättre. Hmm, samtidigt känner jag ett par andra som bloggar superbra på sina verkliga oanonyma bloggar och dom skriver om vardagliga händelser fast på ett väldigt snyggt sätt. Det är det jag också gör på min riktiga  blogg... så nu står jag och väger mellan att skriva om mig i min riktiga blogg, eller börja skriva riktiga debattinlägg där också... ändå känner jag att jag inte vill öppna upp mig  för mycket där eftersom det är för privat.

Vad råder ni mig till? :)

Fragment från helgen

Idioter behärskar orning -  genier behärskar kaos

En längre promenad i kylan - för att rensa själen. Ett steg efter det andra, mekaniskt och självstyrt. Med lätthet rör man sig fram i takt med musiken ifrån mp3:n. Känner hur det vattnas i ögonen men tårarna stryker jag snabbt undan. Ingen ska se mig gråta ute på min promenad. Men är det en mix av många saker som gått fel så kan man inte undivka att vara sentimental när man blir ensam - men jag klarar verkligen inte av att vara med människor när jag känner mig såhär. Mörkret attackerar och ett starkt sömnbegär uppenbarar sig. Ögonlocken vill bara slutas av sig själva - melatoninet börjar ta överhand. Jag slår mig ned på en avskild bänk lite i skuggan och ser upp mot stjärnorna, de tindrande. En sattelit korsar himlavalvet och jag försätts nästan i trans. Plötsligt återgår jag till verkligheten med ett ryck när jag känner att någon nosar på mitt ben samtidigt som en skugga och ljud uppenbarar sig. En gubbe står där med sin hund och frågar något. Jag drar hörlurarna ur öronen: 

– "Gu’ vad rädd jag blev", fick jag ur mig. 

Han iakttog mig ett par sekunder.

– "Vad har hänt med dig?"

– "Ursäkta?"

– "Ja, varför sitter du här alldeles ensam?"

UTSEENDEFIXERINGEN

Vi suktar alla efter någon form av bekräftelse. Vare sig det handlar om hur vi gör oss till på utsidan eller vad vi ger genom insidan/prestationer så behöver vi bekräftelsen för att känna oss som hela människor.

______________________________________

Förutom att träna, äta rätt och få mycket sömn så måste man "göra sig iordning". I följande text kommer jag behandla ämnet ’useendefixering’ ur en majoritets synvinkel. (Så minoriteten i samhället som tycker att folk är snygga som är feta, rynkiga och osminkade är uteslutna.)

---

Killar behöver sällan se lika perfekta ut som tjejer. Oftast accepteras "feta grabbar" i musikbranschen och andra med för den delen, medan tjejer får kämpa och slita för att vara smala, fräsha och snygga. Är någon allmänt inte smal så duger den personen uppenbarligen inte - om samhället får säga sitt. Killar har oftast mindre benägenhet att kunna dölja skavanker i ansiktet eftersom håret i regel är kortklippt (om de nu inte är extremt fåfänga och använder puder/kräm/concealer och sånt). 

Det måste vara grymt skönt att kunna gå ut på krogen helt "osminkad". Killar behöver i princip bara duscha och föna håret(om ni ens behöver det?), på med kläder och iväg. För tjejer däremot kan en hel vetenskap ligga bakom. Det är lösnaglar och det är ett ton smink för att göra en oemotståndlig. Egentligen är det lite som att ljuga. Jag har hört många som tycker att det är lite som att ’fake:a’ när man dagen efter ser helt glåmig ut... men att som tjej gå till krogen utan något smink alls verkar inte okej. 

Vad ska vi göra åt vårt utseendefixerandet som mediavärlden tryckt in i oss? Vad är lösningen på denna ständiga jakt? Jag har inget konkret svar på den eviga frågan. Än är jag 18, inte mycket rynkor här inte, men om ett visst antal år, HJÄLP! Jag hatar att åldras, det är min värsta mardröm - hur kan man älska "fina linjer" under ögonen och hängigare hud? Kanske de ger karraktär till utseendet - men jag tycker det är grymt oattraktivt. Visst är det en del av vår mänskliga natur att åldras men det är knappast något jag vill. 

Jag älskar ju bekräftelsen man får ifrån alla håll: DU ÄR SNYGG, DU DUGER, DU ÄR SÖT! Säger folks blickar och ord. Man blir behandlat på ett helt annat "förhöjt" sätt än om man vore ovårdad och allmänt "missbildad". Jag VET detta för jag har sett det LIVE i verkligheten. Klart jag själv upplever mig mer fräsch i schyssta kläder och fint smink/fixad frisyr - än om jag går runt i mjukisbyxor, inte har något smink alls och skulle ha flottigt hår. Det sistnämnda känner nog många igen. Det är svårt att var på topp hela tiden, men man vill heller inte ligga "på botten" helt och hållet...därför gör man iordning sig för att må bättre psykiskt när man känner sig trygg och säker i sig själv genom att man veta med sig att man fixat sig och säkert ser bra ut - än om man ser ut som ’skräp’.

Tyvärr är sanningen sådan. Vad tänker människor när de ser någon som är mer skröplig än dem själva? DE KÄNNER FÖRAKT. Folk vill se vackra symmetriska saker - allt annat går bort ju snyggare de själva är. Evig jakt, endå vet jag inte hur jag ska komma undan den för det är närmast omöjligt.

Min lista på vad jag ALLTID dagligen använder om jag ska till skola/ut en längre sträcka:kontaktlinser, hudkräm, smink (concealer under ögon & mascara, men ögonskugga bara ibland), parfym, läppcerat

Till fest: glansdroppar i hår, rakning, vaxning, ansiktsmask, brun utan sol, lite hårdare sminkad (eyeliner, tungare Diormascara, mer ögonskugga o.s.v), glitter i hår, fixa nalgar, lipgloss.

och listan forsätter...

Ur utseendefixeringen föds komplex. Samtidigt kan jag bara inte låta bli att "fixa mig" för jag vill ju bli behandlad på bästa möjliga vis och då är kroppens attribut viktiga... man kan vara söt utan att ha smink och annat - men efter att fixat sig så kommer man upp till en ’högre nivå’. Därför fortsätter man tragla sig igenom fixnings-rutinerna dag, efter dag... efter dag.

Inte undra på att jag sen blir så kräsen när det kommer till killar. Ska nog ta upp det i nästa inlägg. Hold on ;)

Jag ska knuffa ner dig

SILVERFISK,

du har varit på toppen alldeles förlänge nu. Skriver man bara:

"Daddy is a bit tired

Zzzzz " i ett inlägg så är det f-n inte värt 9 kommentarer.
Kryp tillbaka där du kom ifrån och kom tillbaka när du lärt dig vara värd toppen av topplistan genom att skriva BRA grejer.

Jag avskyr silverfiskar föressten, dom är så vidriga :’( riktig ohyra!
SO LONG!

Men ge mig LITE mer(!)

Men slit mig i lite fler stycken tack, ge mig lite mer att göra så jag kan gå itu. Det är helt stört hur mycket plugg jag har att göra - klart jag inte är den enda men JAG HINNER F-N INTE MED SÖMN så som takten och tempot är nu.

Varje dag bör jag egentligen få plats för träning - men den senaste tiden har det varit SÅ fullt upp att den missgynnats. Istället har jag fått prioritera att försöka äta rätt, duscha, plugga och surfta runt på nätet mellan varven för att få lite vila.

Man kan faktiskt inte studera i skolan 8 timmar och sen plugga 8 timmar för att sova i 8 timmar. Annat måste få plats varje dag för att livet ska fungera. Jag känner verkligen att det tar emot nu, jag lider av stressen och pressen något ohyggligt. Men vem är jag att klaga? Gymnasiet är ju bara början... Som om inte de andra i min klass som satsar på högre betyg också känner av tidsbristen och är illa till mods. Eller är det bara jag som är sämst på att planera?

Skulle jag göra allt i tid så skulle det f-n ta upp hela min fritid. Därför blir sömnen lidande... jag lever på lånad tid. Kroppen tar ju ut sin rätt när den hamnat snett.

Till imorgon (observera att jag då inte tagit med allt som INTE är till imorgon utan nästa vecka o.s.v, då skulle listan kunna bli oändlig... )

1. Viktigt muntligt Sv B nationellt tal som jag ska kunna som en smäck och redovisa för en klass jag inte känner(!)

2. Skriva en bra textreflektion om en text ur en viss bok (kan ta flera timmar) med deadline 16:00 imorgon - d.v.s då jag slutar min skoldag. KUL

3. Lämna in en enorm hemtenta + läxa i samma ämne. Och har jag ens börjat? Nej.

4. Inlämning av ett visst projekt, inte superstort, men det tog många timmar att göra.

Inte undra på att jag inte hinner sova...

40 timmar senare

Fråga mig INTE om hur överlevde dagen (trodde jag skulle svimma i vilken sekund somhelst) - but I made it somehow! En koffeintablett, påtvingat dagsljus, lite nyttig mat, försök till skratt med klasskamrater och man överlever utan att somna stående mitt på dagen eller få en hjärtattack - trots att hjärtat bankar som upphetsat (av fysisk och psykisk stress)... "But I gotta’ do what a I must do".

Sov inte en enda blund i natt, låg inte ner och "vilade mig" heller. Kl 7 fixade jag i ordning mig och åkte i tid och fixade det vi skulle i stan med klassen. Väl tillbaka cyklade jag i regnet och gjorde ett prov och senare blev det lång kvällskurs. Inköp och hemma vid 9.

Schlïïïïtet.

(Del 2/2) RICHilia RICH

Headhunter frågade i föregående inlägg om vilken värld jag ville in i och hur den gestaltas utifrån mitt perspektiv. Låt mig öppna upp mig och tala ut, låt mig förklara var jag ser en början - men inget slut.

Glasigt, ytligt men djupt. Högkvalitativt, drygt men roligt. Eggande, en värld man vill komma till men fly. En högre nivås värld - jag vet att jag tillhör den djupt inom mig. Hej, Mysticá kommer från en nästan sur plats - nu befinner jag mig på en neutral - men ska upp till en basisk. Ge mig överklass! Jag tänker inte leka någon jag inte är - men jag kan successivt övergå till någon jag bör vara. Min lycka är mycket styrd av att kunna köpa materiella ting och skämma bort mig själv t.ex - även om jag vet att lycka inte kan köpas för pengar egentligen - OM MAN ÄR ENSAM. Men jag är inte ensam och kommer inte så heller bli. Jag har mina nuvarande goda vänner och tänker skaffa mig ytterligare fler, i sinom tid.

Jag ska tjäna storkovan, men tillskillnad från många andra som drömmer om att bli ekonomiskt oberoende - så är jag på god väg genom att jag studerar och tänker försöka inta en högre position och bli toppchef inom något speciellt, möjligtvis design (gärna mode) eller något som har med ekonomi att göra... det kan ta lång tid, men det har aldrig hindrat mig för jag är tålmodig och kan slå mig fram. Hela livet har jag tagit mig fram av min egen drivkraft som sitter DJUPT inom mig. 

Jag älskar bedårande SPAbehandlingar och att kunna spendera pengar FRITT hit och dit och SLIPPA känna att man "inte har råd" med ’den och den’ saken. Jag vill känna mig obehindrad och det ska jag banne mig bli - oavsett hur lång tid det tar. Tro inte att jag kommer bli en nerknarkad misslyckad kändis eller så - never. Jag är betydligt starkare än så och det ska jag visa prov på i nästa inlägg, dock kommer det inte ha så mycket med ekonomi att göra - men om mig, som individ.

Rich world - here I come.  HIT ME!

(Del 1/2) Mysticá bestämmer sig och ler

They may got over 300 - I got 100 . So what?

I don’t give a f-ck om de så är flera tusen kontakter de där "populära" har, i slutändan är det endå bara de närmaste kanske 10-30 som räknas. Visst har de dom där närmaste - men att ha FÖR många ’onödliga’ kontakter tycker jag inte är värt - oavsett vilket community det handlar om. Hi5, myspace, glife, sthlmfinest... Jag satsar hellre på mina 10 närmaste vänner (I VERKLIGHETEN så mycket som möjligt) vars färgstarka personligheter verkligen betyder mycket för mig - än att satsa på 100 obetydliga.

Idag addade en viss tjej mig på ett commynity vars blogg jag beundrat och omnämnt bland något av mina inlägg tidigare. Såg att hon hade 3 ggr så många vänner på sin lista, men och tänkte jag. Sen kollade jag igenom vilka och jag kände bara igen en... resten var närmast stjärnor.

Jag förstod direkt skillnaden och orsaken: jag har inte haft samma förutsättning att bygga upp ett sådant kontaktnät eftersom jag ursprungligen kom i en klass med många förortspersoner - och influerades av dessa. Inget fel med det kanske - men jag vet att jag inte hör hemma i "hiphop-världen". Nu försöker jag nästan förtvivlat övergå till att lära känna de jag verkligen passar bättre med för där hör jag hemma - men det går trögt. Ska det gå såhär segt så kanske jag har övergått om flera år och så långt tid kan jag inte invänta ett riktigt bra socialt umgänge. Nej, nu måste något radikalt ske. Något dramatiskt: Jag ska "fixa mig" och sen lägga in stöten, jag kommer alltså först vara säker på att jag ser ut så bra jag kan (måste träna mer, sola o.s.v tills jag uppnått målet) - men sen vet jag att det kommer vara värt allt. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja.
Time for a BIG change.

/Mysticá

SOVGOTT

sötisar :)

Det kallas: ATT VINNA

Herregud, det är helt otroligt! :)
Trodde man skulle vara hatad som så många andra verkar råka ut för att bli - särskillt när läsarskaran växer- men jag har knappt fått en enda negativ kommentar om någon av mina bloggar hittills! FRAMGÅNG = LYCKA.

Och nu kommer en tjej vars blogg jag ser upp till likt gud har skrivit den - för hon är verkligen unik och nu säger hon att hon tycker min blogg är fantastisk!
Då menar jag inte den här bloggen utan min "oanonyma". Jag har skrivit kanske 1000% fler inlägg här än där - men det beror på att jag mer bearbetar och preparerar mitt verkliga liv på den riktiga bloggen med mer detaljer. Här skriver jag mer mina INNERSTA DJUPASTE KÄRLEKS -tankar... där har jag inte den friheten eftersom jag nu... t.o.m låter (håll i er!!) SNYGGÒ få läsa min verkliga blogg. Eller han får ju bestämma själv - men möjligheten, har han nu.

That's right!

Värdelösa frågor! Förstår inte att jag svarar på något så barnsligt.

Det är första & sista gången jag gör något så (för mig) patetiskt...

Personligt:

1. Vad heter du? "Mysticá" (täcknamn)
2. Vad skulle du vilja heta om du själv fick välja? Alexandra kanske?
3. Vilken årgång är du? 1989
4. Var bor du? Stockholm, hemlig ort.
5. Flyttat antal gånger? 2-3
6. Vart skulle du vilja bo? I något rymligt på Kunsholmen om det är i Sverige. Talar vi utomlands så snackar vi stor villa med egen bit strand och lite hav gärna i södra U.S.A
7. Vilken skolklass? 3:e ring
8. Vad vill du bli när du blir äldre? Affärskvinna? Ledande chef ;)

Utseende:
1. Hur lång är du? Inte speciellt lång, med andra ord ganska kort...

2. Hårfärg? Alla naturliga förutom rött.
3. Ögonfärg? Mulerade, många färger...
4. Mest nöjd med? Mitt hår, mina ögon, inget fel på mina handleder och smalare vrister/vader. Okej då, hela mitt ansikte går i skönhetens tecken + att jag inte har några celluliter... träning ni vet.
5. Minst nöjd med? Magen, låren, överarmarna (problemområden, jag vet). Mina ärr, både de 2 stora på kroppen och de där i själen efter olycklig kärlek.

6. Glasögon? Linser, ska göra ögonoperation om något år kanske.
7. Har du några piercingar/tatueringar? Nej och vill inte ha det heller.

Favoriter:
1. Filmer? Inte vet jag... filmer intresserar mig inte nämnvärt. Klart det är kul att se på - men jag har ingen speciell favorit.
2. Låtar? Oh boy, here we go, har alldeles för många för att nämna de här.
3. Årstider? Högsommar
4. Mat/Dryck? Mat: Hummer smakar. Dryck: en färskpressad juice på exotiska frukter.
5. Djur? Söta hundar.
6. Färg? Blå
7. Parfym? Fräscha
8. TV-Program? Vetenskap och dokumentärer i all ära.
9. Ämne i skolan? Idrott
10. Sysselsättning? Försöker leva livet och inte deppa ihop fullständigt trots den befintliga krisen jag genomlider sen ett par månader tillbaka just nu.

Kläder:
1. Vad använder du just nu för jacka? Svart het kappa
2. Vad använder du just nu för skor? Vita sneakers. Svarta stövlar.
3. Favoritfärg på kläder? Vitt, rött och svart. Elegant, inte sant?
4. Favoritmaterial på kläder? Kasmir, silk och siden.
5. Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Massa mysiga ifrån Diesel och Replay jag såg häromdagen!
6. Favoritaffärer? Hela NK? Nej men H&M duger finfint ska ni veta! ;)
7. Hur mycket köper du kläder för i månaden? 500-3000kr.
8. Favoritmärke? Har flera. Tiger & Kookaï kanske?
9. Vad har du för byxstorlek? 27.
10. Tröjstorlek? 36/38.

Ditt rum:
1. Stort, litet eller mitt emellan? Mellan.

2. Mattor i rummet? Ja, små
3. Vilka färger går rummet i i övrigt? Vitt och brunt eh... lila!
4. Favoritmöbel i rummet och varför? Sängen, mys! Men min fotölj är grymt skön den med - när jag röjjer undan kläderna som ligger uppepå den d.v.s
5. Vad vill du ändra där inne? Nya möbler, tack!
6. Vad har du där inne av följande?
a) tv? Nej
b) video/dvd? Nej.
c) dator? Ja.
d) stereo? Ja
e) telefon? Mobilen.
7. Vad ser du om du tittar ut genom fönstret? Andra hem, lite träd, lampor och grönt gräs.
8. Vad gör du oftast i ditt rum? Sitter vid datorn, pluggar och sover samt klär på/av mig.
9. Vem förutom du brukar sova i din säng? Men vad är det här för privata frågor ;)
10. Favoritpryl i rummet? Det är det jag inte har va... måste skaffa något slående! Tips?

Blandat:
1. Vad har du i din..
a) jackficka just nu? inget särskillt.
b) skolväska just nu? Kurslitteratur
c) handväska eller liknande? Läppglans, pengar, puder o.s.v.
2. Vilken sorts lypsyl använder du? Det bästa?
3. Vad tror du på? Inget speciellt. Man ska inte tro - man ska VETA!


Grejer:
1. Plånbok? Gucci
2. Smycken? Guld.
3. Underkläder? Calvin Klein, Cosabella.
4. Nagellack? Rött, lila och rosa.

LÄS!

Ska inte ut ikväll heller. Då kommer ångesten bara svepa över mig och intala mig om att jag borde sitta hemma och skriva klart det där förbannade projektarbetet jag inte orkar ta itu med för det känns så sjukt jobbigt eftersom det handlar om 100p (EN HEL KURS) som står på spel i projektarbetet - då kan man omöjligt göra klart det över en dag... visst gäller det att planera men jag gillar att helst skriva klart uppsatser och sådant i några timmar och sen vara färdig - men den friheten får jag varken med det här projektet eller med de 3 andra jag har att fixa just nu! Usch.

Jag flyr istället för ett ögonblick till landet "Böcker". Läste ut en rätt tarvligt skriven bok idag på lite mindre än 500 sidor som jag läst i ett par dagar. Storyn är magisk - texten likt en gråsugga (dålig liknelse men jag kom inte på någon bättre).

Så att sätta något betyg på boken blir svårt. Jag gillar ju storyn, men språket är verkligen som anpassat för unga tonåringar. *(Förövrigt vill jag inte gå in på vilken bok jag läst ut för då kanske någon i min bekantsakpskrets ser det här för jag har berättat för några om att jag läser just den...)

Det jag ville komma fram till i det här inlägget var att jag känner mig barnsligt förtjust när jag kommer in i en bok på riktigt. Jag förs för en stund till en annan värld och glömmer för ett kort ögonblick min verkliga tillvaro. Det känns som att det verkligen ger mycket för ens personliga utveckling att läsa ibland - även om det här var så långt ifrån ett litterärt-mästerverk man kan komma. Men den här boken läste jag ut på skolans befallning.

Hinner bara läsa romaner under lov. På vanliga veckor när det är skola har jag alltid arbeten som måste göras på helgen eller så. Då kan jag knappast slappna av med en bok när jag har massvis med kurslitteratur som tigger om att jag ska spika det bästa möjliga betyget... Romaner gillar jag att kedjeläsa när jag väl kommer in i dem. Tråkigt bara att man inte alltid finner tid att sitta där timmar i ända... men avkopplande är det allt och det känns som man alltid lärt sig något när man slukat upp en - hur dålig den än är. Ändå vill jag ju inte läsa FÖR mycket böcker heller, det känns inte bra för man borde leva sitt unga liv istället. Skriva och läsa kan man göra mer när man blir äldre - kanske blir jag en författare vid sidan om mitt framtida yrke. Vad säger ni om det? Skulle jag Mysticá, passa som författarinna? :)

Vet ni vilken känsla som är bäst?

Den satisfierande känslan av behaglig harmoni: fräschet, ostress, opress. Varken kyla eller för mycket värme, varken hunger eller påtaglig mättnad. BALANS!

Jag känner hela tiden en prestationsångest kring skolan, umgänge och mig själv. Skolan har jag väl alltid haft en press ifrån som jag såklart vant mig vid, samma vad beträffar umgänget men skillnaden där är att det har blivit jobbigare de senaste åren då man dessutom har den där "sexlivs-pressen" från alla håll och kanter också.

Hur står jag ut med mig själv alla gånger!? När jag tränade hårt kände jag att NÅGONTING fungerade och att jag var "mer värd" för det, men nu när jag knappt tränar känner jag mig nästan obefintlig - som om jag vore mindre värd. Jag behöver KÄNNA att jag är viktig och för att bli det måste jag prestera bra på alla områden som berör livet. Tyvärr lyckas man aldrig riktigt göra 100% rätt i sina handlingar, ibland kanppt några procent alls... då sköjer besvikelsen över en som i alla fall jag försöker förtränga genom att försöka hitta på roligare saker... ett flyende beteende.

Men jag vill bara... jag vill BARA känna den där underbara känslan av trygghet, lugn, frihet, harmoni, lycka, närhet. Är den känslan inte kärlek rakt igenom?

Självdestruktivt?

Hellre fly än illa fäktas?

Verkligheten är för sann och alldeles för tätt inpå mig nu. Den får mig att bara vilja fly. Olika synvinklar är vad jag försöker använda mig av för att få ett gladare sammanhang - ändå är det som att jag bara går i mörka cirklar med ljusglimtar då och då, men inte kommer någonvart. Det blir inte bättre - allt tycks bara bli sämre.

Mitt liv är inte alls hur jag vill att det ska vara - ändå kan jag inte spela tillbaka tiden och få saker ogjorda eller gjorda. Visst må det låta klicéartat - men det var bättre förr! Barndomen var nog underbarast... helt bekymmersfri. Inga grubblerier, bara LEK. Men nu? Vem har jag blivit?

"Det spelar ingen roll vart du kommer ifrån - det som spelar roll är vart du befinner dig nu" löd slogan, var det inte så?

När man står där öga mot öga med sig själv kan det bli smärtsamt verkligt hur sanningen tränger sig på. Jag försöker fly ifrån den - men den kommer ikapp och bryter ned mig sakta men säkert, ibland dramatiskt. Jag försöker hålla huvudet över vattnet - men det är som om våg efter våg sköjer över mig och ger mig syrebrist. En kvävning som återkommer. Bitter? Nej, det här är värre. Jag står inte ut. Det handlar inte om Snyggó längre - han är väl bara något jag använt som täckning. Egentligen handlar det om mig själv, det måste ju vara mig det är fel på och mitt fel att saker och ting är som de är nu. Jag försökte kanske inte alltid göra mitt bästa - fast jag gärna ville inbilla mig det.

Nu känner jag mig som en sådan där som bara finns med i böcker och filmer - en sådan där deppresiv människa som skulle kunna ligga i sängen 24/7 för att allt bara är så jobbigt. Hur kan NÅGON PERSON brytas ned så förfärligt mycket? Den frågan ställde jag mig alltid när jag läste om "de där personerna" - tills jag nu har svaret. FEL agerande i en viss tid och plats leder till fel följder och att komma tillbaka på rätt spår när man kört ner fullständigt i diket är lika svårt som det låter - om inte närmast omöjligt. Vill vara en champion som aldrig är avvikande, men... jag är bara mänsklig, tyvärr.

Hej, jag är depprimerad!

69 poäng - SÅÅ jag... helt otroligt, siffran förföljer mig ständigt. Testet var på över 100 frågor och jag svarade såklart ärligt. Nu vet jag sanningen jag försökt nochalera: jag är för första gången i mitt liv DEPPRIMERAD PÅ RIKTIGT sen de senaste månaderna...

;/