Det är inte meningen att du ska läsa det här inlägget för det är ren plågeri - därav är texten så svårläst (ihopsatt utan radbrytning).
Sitter bara här och bloggar 24/7. Orkar inte se mig själv i spegeln längre - även om ett pretty face skulle se tillbaka - men blekt. Varför gråter jag nu? Det gör så ont överallt. Jag saknar så mycket. Jag behöver sann kärlek från vänner och en riktig pojkvän. Tacka familjen vettja - de finns åtminstone - men de är inte vad jag behöver. Efter att varit ifrån dem i flera veckor har jag kommit till insikt om att jag "börjar bli stor" och måste leva mitt eget liv. Men just nu skiter jag i allt vad pengar heter - kan klara mig utan. Men med pengar hade jag kunnat lindra smärtan och fyllt ut tiden med SPA och shopping. Snart börjar skolan och jag har inte ens läst en vettig bok i sommar (hinner jag än?). Studier står och trampar på mig - men får inte plats i mitt huvud för hjärnsubstansen är fylld med annat. Jag kan inte ens slutföra min viktiga skrivuppgift - och dem väntar men blir otåligare och surare för varje dag. Helvete. Familjen mår ju bra, mitt syskon är gla’ där är allt som det ska - men jag då? Mitt syskon har många vänner, bra kompisar att göra något hela tiden med. Denna sommar blev det för mitt syskon: Medelhavet 2 veckor, URF-festivalen, Helsingforskryssning, grillningar, maskerader, kräftskivor... stoppar där. Klart jag har försökt att koka ihop sammankomster men har inte lyckats. Har bara träffat en vän i taget då och då - vilket kan vara skönt att få men man utvecklas inte på samma vis som i grupp så. Tankarna snurrar likt ett virrvarr i huvudet just nu och jag ångrar att jag inte tog jobbet jag hade chansen till - då hade jag åtminstone haft mer pengar. Nu har jag istället haft mer tid - mer tid åt ingenting. Vila? Kallar du vila att sitta hemma eller vara ensam hela dagarna i enda för det mesta? Jag orkar inte fylla ut min tid. Alla säger : "Ta nu vara på sista sommarlovsveckan och ha riktigt roligt!". Mm visst, jag är för trött... känns dött. Sinnet och kroppen är i inte i toppskick. I telefonen ekar signalerna när man ringer "vänner". Bortresta eller upptagna - ständigt något. De man inte vill umgås med hör däremot av sig till en. Vad gör jag för fel? Måste skaffa mig nya bra kompisar, jag trodde jag var på god fot förut - men sen kastades en osynlig käpp in i hjulet och vänskapsbanden kunde inte knytas ordentligt. Tiden går och går utan att jag vet om det är dag eller natt. Allt är upp och ner. Snyggo försvinner snart och jag kommer aldrig se honom mer. Vad betyder något just nu? Att jag är i god hälsa? Som om jag vore det... jag visar mig glad för alla andra som berömmer mitt goda humör men i själva verket är jag självdestruktiv inombords. Fast man ska ju inte klaga - det finns ju barn som svälter!! Men jag svälter också... på kärlek. Helt otroligt hur en person kan vara så osjälvisk och inte bry sig om sig själv utan tänka mer på alla andra - jag värdesätter sådant mer än himelen själv. Snyggó mina damer och herrar. Jag vill åka hem. Mitt problem : jag har inget. Jag är vuxen och börjar stå på egna ben - föräldrarna vill flytta medan jag vill stanna för att få det närmare till universitetet härifrån. Ja trivs inte med mina vita tapeter. Trivs inte i Stockholm, trivs inte i Sverige. Men känslan som är etablerad i mig nu kommer förändras, tiden utvisar allt - men om jag inte ens mår bra INNAN skolan börjat - hur ska jag då uthärda situationen om en månad när läxhjulen rullar förfullt också? Tårta på tårta. Eller var det smäll efter smäll? Mot alla odds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar