Kan inte undgå att nämna det lilla fina minnet från då själarna fångades i tid och rum när jag och han möttes för drygt två-tre månvarv sedan. Med glimten i de vilda men vänliga ögonen, personligheten som alltid lyfts fram såå bra och en kropp likt en gud - kunde utgången bara bli uppfylld i lite lyckorus och adrenalinkickar av blotta närvaron. Det kändes så rätt att umgås. Don’t get me wrong.
Då jag bjöds på hans mest bredaste, glänsande och vita leende som ingen annan innehar - slog det över och tiden stod stilla. Det där förtrollande gulliga ögonblicket har sparats i sinnet för evigt och inpräntats bakom ögonlocken som en film eller bild att ta fram som ett sött minne senare. Detta minne kommer fortfarande att dofta av fräsch parfym då det tas fram vid 100års ålder, akroniskt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar