Idag har jag sett 2 följande filmer: "Rosa - the movie" (betyg: ****) och "Darling" (betyg: ***).
I Rosa skilldras en ung romans som kan upplevas när man är runt 14 år och jag kände igen mig i intensiviteten som jag själv delvis upplevde på den tiden (hehe, nu låter jag jättegammal trots att jag endast är 18år ) . . .
Den snuddade vid hjärtat och man sögs verkligen med i speleriet och händelserna i filmen. Jag älskar sången som genomsyrar hela filmen. Nämnligen låten :
"Win my love":
I’ve been upset and i’ve been down
I’ve been throwing things around
It’s all right and you’re beside me.
.
And my friends say
- Hey what’s new?
I can’t take my eyes off you
I just smile and say
- Bare with me.
.
A happiness i never knew
from spending all my days with you.
.
So my friends all laugh at me
I laugh right back and silently
I say a prayer for you, baby.
For taking good care of my heart
for showing me right from the start
I had nothing and now clearly.
.
A happiness i never knew
from spending all my days with you.
.
It seems i have no choice
but letting myself go
Though for sure I tried
When love is on you can’t say no
And now you have passed
my love, baby, must grow
I know for sure it’ll last and just keep growing on.
....
...
...
Filmen Darling var däremot inte lika älskvärd enligt mig. Den var kall & rå från början till slut. Visst var det även det som var meningen men den där överklasstjejen är ju bara för mycket! Hur lyckas man vara så livlös 24/7? Hon vet ingening utanför sin lilla sociala värld.
"Jag tillhör A-kassan på Östermalm". Hjälp, jag avlider. Snälla säg mig varför den har ett sådant abrupt slut och innehåller massa skräp på sina håll som: "senap som läggs på burgare en massa gånger, att hon bara står där, dörrar som stängs hit och dit"!? Visst, det är en del av manuset men man hade kunnat göra allt mer speedat om man klämde ihop historien lite och fyllde den med mer prat än handling. Synd om gubben som inte kan göra något åt att han är så gammal och inte duger någonstans - men äter man caffé + MUFFINS så får man skylla sig själv att man ser ut som man gör t.ex.
Man förstod inte ens hur deras liv skulle flyta ihop pararellt och om gubben var far eller vad han var till huvudpersonen förrens långt in i filmen. Men det var ett genialiskt försök till en fulländad film genom att föra deras liv samman en del.
Det stinker sorg och deppresionsväckande-känslor bara man kastar en blick på Darling. Efter filmen kände jag mig ju helt nere i ett bra tag. Men trots all glans som blandas med en ultimat hårdet så känner jag inte för den här filmen. Den väcker irritation och ett nedsatt humör men samtidigt en tänkvärd förundring: är det verkligen sådär överklasslivet ter sig? Beter snobbarna sig sådär kyligt när de står på White Room och utbyter kallprat om hur de ska köra en Porse, vem som fick ett jobb på GUCCI, vem som reser till Seychellerna 3 veckor o.s.v? Högst möjligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar