Mystik. Det är en ljus morgon. Jag har just studerat färdigt (i 2 timmar) som jag skulle och kommer strax lägga mig. Känns som tiden rinner ut som "sanden ur handen". Jag förstår inte längre. Ju längre tiden går desto värre känns det. Tiden skrämmer mig, men det är väl på gott och ont. Om jag känner såhär nu som 18-åring och är rädd för att åldras - tar jag självmord då när jag är 40 eller? Nåväl, jag känner att jag måste göra något drastiskt åt mitt liv - men endå gör jag inget på dagarna i princip. Man orkar inte. Kroppen orkar inte, trots att jag bara är 18 så är jag redan sliten p.g.a alla sena plugg-nätter, för lite sömn och hårt jobb med kroppen ibland för skolan... Jag påstår inte att jag är jättesliten, men efter ett helt år känner man sig lite... så. Skönt att ha vilat de här 2 veckorna åtminstone - längre än ett lov brukar vara. Jag har varken hunnit bada än eller gjort något skoj i solen med vännerna. Det har ju varit skitväder så jag har ju knappt solat heller men det är en annan "nolla". Det enda jag gjort är att blogga och dega hemma. Solen kommer väl nu... i juli och augusti skulle jag tro, när jag INTE HAR TID längre och mitt lov är över.
Varför ska allt alltid ske tvärtemot ens vilja? Allt ska alltid bli skit när man minst behöver det och käppar sätts ideligen i hjulen. Eller så uppskattar man helt enkelt inte de ljusa goda stunderna tillräckligt mycket, för dom minns jag inte ens när det råder tider som dessa. När jag hade joggat klart den här senaste kvällen kände jag mig alldeles skönt utmattatad så jag gjorde något jag aldrig gjort tidigare - la mig på en bänk! Just precis, jag "Mysticá" la mig ner på en bänk och såg upp mot himelen. Molnen flög förbi och jag lyssnade på sorglig musik, kunde inte göra annat än att ligga där och känna att allt var tidlöst i 5 minuter. Sedan stretchade jag såklart och gick hem... men de där 5 minuterna, det var speciella men halft ångestfyllda.
Grått regn, fall fall lilla regn och vattna det torra gräset så att dom där väderleksmeteorologerna slutar klaga om att det är "risk för brand"så fort minsta solglimt visar sig. Hur orkar dom!? Vem bryr sig om risk för brand man vill ju ha värme, eller vissa föredrar det såklart inte, vad vet jag? Det jag vet är att jag hatar regn, snö och mulet ruskväder. Blir depprimerad direkt. Lite mys kan det nog vara men ytterst lite. Till 90% känns sådant här väder som ett kallt ishelvete.
Sol och klar himmel gör mig glad. Stjärnor syns och tindrar glatt ner mot en. Sol ned-och-uppgångarna är vackra, helt fantastiska med rika färger! Solen värmer - den värmer våra själar.
Men regn, snö och mulet väder kan få vika hädan och avlida! Varför kan det inte vara sådant skitväder när man jobbar, eller sover? Orka med äckelväder när man har SEMESTER. Den enda semestern jag haft var under dessa 2 veckor, för snart ska jag somsagt plugga 1 månad och... eh, kanske jobba ett par veckor, om jag hinner. Sedan börjar skolan och då har jag NOLL tid. Snyggó åker utomlands och jag kan ju sitta där uppslukad av dumma studier som blir hårdare än någonsin. Så förstördes mitt sommarlov som 18-åring trots allt. Jag som trodde livet skulle få en raketstart så fort man blev 18 men icke. Det känns överskattat - i mitt fall. Ruttet för tillfället.
Just nu hatar jag allt och många, inklusive mig själv. Godnatt! Nej, Godmorgon menar jag för klockan är 06:06! Skulle det vara ett turnummer? (Ja, för jag tillåter mig själv att vara vidskeplig i kriser som denna.)
Ge mig ett välkommet mirakel och jag tar emot det med öppna armar. Touché.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar