Natten & Verkligheten.

Jag har vänt min dygnsrytm helt. Dags att ställa tillbaka. Istället för att gå och lägga sig den häftiga tiden 9[!] så ska jag lägga mig 11-12 - det är planen! Men idag blir det nog 4 och imorgon kanske 2 men sakta men säkert ska jag vrida tillbaka min biologiska klocka. Jag älskar natten, även om jag nu snart ser soluppgången och det håller på att bli ljust så är det endå "natt". Stilla, tyst, fridfullt. Fåglar lyfter högt upp i skyn och sjunger ut sina sånger. Luften är sval, luktar färskt och är man ute i skärgården överöses man med en afrodisiatisk blomdoft!

Sinnena är på helspänn och mina tankar går till en speciell person. Jag önskade att jag inte var så "besatt" för det kan jag lika bra erkänna här och nu. Jag "Mysticá" är besatt av killen jag är kär i, "Snyggó". Jag önskade jag inte letade upp varje detalj jag kan få fram om honom, men jag kan inte låta bli! Jag känner mig otroligt löjlig at säga det här men jag vet att han någonstans därute sover som en björn just nu (för han ska upp till jobbet senare). Jag lever knappt i nuet längre, låter bara dagarna flyta förbi. Jag gör ingenting! Måste skärpa mig nu och börja leva mera för det här håller inte längre. Behöver  finna fler nya vänner som jag kan göra kul saker ihop med för mina gamla har jag nästan helt strykigt bort från vänlistan eftersom vi har växt ifrån varandra. Jag kan inte längre vara mig själv med dom, de är som främlingar nästan och jag vet att vi inte gillar samma musikstil längre eller har behöv av samma saker så det fungerar inte. Mina nya vänner är underbara men få. De här problemen kan tyckas vara överdrivna, men dem präglar hela mitt nuvarande liv.

Jag vill bara skrika ut all min frustration - men ingen skulle höra. Det finns inte mycket annat att göra än att låtsas må BRA och lägga sig nu. Möt mig i gryningen. Det smakar kiwi om mina läppar och mitt fortfarande lite fuktiga hår doftar blom-schampo efter en sen dusch ... Det enda jag vill är att han tar kontakt med mig och inte tvärtom - som jag har möjligheten till och även utnyttjar i viss mån men jag vill inte vara  alltför PÅ hela tiden! Tyvärr är jag depserat, det kan jag lika gärna erkänna också... NU är jag det, förut var jag det inte... Problemet är ju att jag så gärna vill ha honom, men det känns som att hoppet är förlorat p.g.a. vissa angelägenheter. Han kommer försvinna ur mitt liv med tiden, det är ett faktum. Ett par korta veckor till och sedan är han borta. Han dör inte men han kommer inte längre vara här - så mycket kan jag säga. Hjälp.