En evighet senare sitter jag här, klockan 3 en söndag: bänkad framför MSN och snackar med Snyggó. Min passion till denne unge man har svalnat för länge sedan a.k.a. glöden dött ut: men det skäker mig ro i min lilla själ att se att han är vid liv, i god form - på andra sidan jordklotet.
När vi blir kära faller vi bara för oss själva. Först när man älskar sig själv är man redo att älskas - ge och ta, villkorslöst. I’ve done it. Bara för att man inte sett en person på år(?) betyder det inte att bandet är brutet. När man återser denna är det som om n0ll sekunder förflytit: man är samma person, fast i ett äldre skal och med fler erfarenheter i bagaget, mer saker att tala om. En vacker dag kommer Snyggó hem - då ska vi ta igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar