Hon sa att ångesten äter upp henne inifrån, likt ett monster. Jag höll om henne och sa att allt skulle bli bra, att det hemska kommer försvinna, att det bara är att kämpa lite till, tills VI kommit över till andra sidan. Hennes smärta är min, hon har funnits där hela mitt liv - det är min tur att finnas för henne. Hon säger att hon är rädd för framtiden, tänker dem värsta tankarna - men vad vet hon om mina mardrömmar? Mardrömmar som skulle kunna skrämma skiten ur den modigaste Spartanen. Ty jag i dem ser 9-millimeterskulor skjuta hål på henne, ty jag ser hur jag drunknar, ty jag ser hur killen jag dejtat ett par gånger och varit kär i nu i ett år ligger med andra och trivs så jävla bra på toppen där han kan se alla han satt på medan pengarna flödar in. Min framtid är som ett blankt papper - endast jag kan skriva historian på. Jag vill bli betydlig, ge något och få något tillbaka, bli uppskattad, känna att jag har en plats i livets stora cirkel - just nu står jag utanför. Saker håller på att ta form inom mig, jag har fysiskt läkt trots nya psykiska sår. Jag ska bli mer ja-sägande. Våga ta mer plats och bli den jag alltid viljat: en livsnjutare som lever livet inte en gång i halvåret, månaden, eller veckan utan varenda dag. Carpe Diem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar