Tvillingsjälar? Det betvivlar jag på. Med ens var det tyst, som om någon stulit andan ur en. Hon borde känna sig avslöjjad för bilderna ljög - varför dölja något så förskräckligt mycket? Men jag inser själv svaret: vem vill ses i sin sämsta dager när man kan verka vara fager? (Med photoshop uppnås enkelt idealet). Det hela bottnar i något som gått fel långt där före, med självkänslan står det nog inte bra till när någon väger 20 kg mer i verkligheten är på bilderna, men samtidigt känner jag empati för vad jag förstått verkar hon trots alla hundratals vänner ensam och jag har en aning om varför. Något mörkt ligger som en hinna över henne, omöjlig att rubba. Hoppet känns ute tills vidare. "Vi måste absolut ses snart igen gumman" - orden klingar som tinnitus i mina öron. Tomma, intetsägande - vi vet båda att det inte kommer ske, hon är för upptagen och vi lever skilda liv och nu är det hennes tur att ha gått och blivit förälskad. Något stort har hänt med folk jag känner de senaste året/åren: var och varannan person har gått och skaffat sig en partner och därmed blivit mindre social med vänner. Själv är tillbaka på ruta ett. Efter förhållandet för 3 år sedan kändes det som att det fick vara nog på ett bra tag, men hur redo jag än är nu så kommer inget hända förrens man träffar på Honom med stort H. Snyggó har jag lagt bakom mig med stor hjärtesmärta, för han är så perfekt i mina ögon, men... man ska inte tråna efter något som är omöjligt att få (för tillfället)! Jag behöver gå ut mer. När jag överlevt skolan fram till torsdag då en si sådär över 10 skoluppgifter ska vara inlämnade(!!) - då kan jag andas ut... Jag vill känna frihet, känna hur musiken pulserar genom mig och uppleva lyckorus. Med andra "ord":
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar