Svart, en ofamiljär färg för några år sedan - nu uppträder den överallt, och samtidigt känns detta nya mörker ovant samt kallt. Visionellt ser det ut som svart is och hamnar liksom lite varstans: ibland i maggropen, ibland i tankarna... Jag försöker värma undan denna svarta is med kärlek - delvis går det bra, men halva hjärtat är fyllt av isen endå, likaså tankarna på vänner som försvinner och studierna är fiender eftersom jag knappt orkar ta itu med dem p.g.a. alla oövervinnerliga hinder - prestationsångesten kväver mig. Ingen kan förstå hur jag känner, okej, det händer, men att det aldrig för mig vänder! Jag sålde min själ för denna hemska känsla, en satsning för ingenting. Idag har jag tur i spel - otur i kärlek. Min familj är det enda som håller mig kvar ovanför jord - utan dem hade jag hamnat överbord och jorden befunnit sig innuti döda mig, som smord. Att leva i en dröm är som att flyta i en lögn - vakna upp och verkligheten hackar på dig som en arg tupp. Motivet är inte alls dolt, därför vill jag göra en revolt, men att erkänna misstag är inte coolt, så jag måste hitta på någon plan som löser allt stort. Jag suktar efter frihet, mitt sinne vill ut, men jag står vid en port utan dörrar eller slut - en surrialistik så klassisk och desperat akut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar