En vis bekännelse

Att vara ifrån datorn är som en befrielse. För första gången på länge befinner jag mig i nuet, kan njuta av livets goda och ägna mig åt sådant jag förut "inte hade tid" för. Ni förstår, jag hade inget tidsbegrepp när jag satt på nätet förr, gränslös, ett faktum jag förtrycke in i det sista tills jag föll ihop inifrån, som om jag vore ett korthus vars vind till internet blåste bort. På mina bloggar kunde jag leka med meningsbyggnader och leta passande bilder - allt för att känna att inläggen jag tillverkade var givande för mig och er, eller att dem åtminstone var på en MVG-nivå - de tog en evighet att skapa. Idag, visare, inser jag hur dumdristig jag var när jag satt framför datorn dagarna i enda tack vare insikter jag fick under min "avgiftning" från internetberoendet. Se på mig nu, fylld av liv. Någonstans mitt i min självmana rehabilitering då jag står och kisar mot solen jag inte sett på veckor på grund av min forna nattliga dygnsrytm så stannar jag upp och tänker: kanske är det såhär jag bör handla: rätt, för en gångs skull. Kliva upp tidigt på mornarna, studera, träna, lägga mig tidigt, undvika tangentbordet, sluta jaga kärleken, sluta vara depprimerad - istället bara leva, träffa vänner, ta hand om mig själv - växa upp.

Tro inte att min skrivkonst är förlorad, jag vill bara vara mänsklig ett tag och tala ut så att ni, trogna läsare, förstår min frånvaro. Jag har äntligen återgått till vardagen, som den bör vara och vet inte om jag är redo att integreras i nätet igen där jag inte bara bloggade utan regelbundet gick in på specifika hemsidor - de var en drog jag behövde hela tiden. Idag, TVÅ veckor sedan ett totalt avkap saknar jag ingenting, utan är en nykter internetmissbrukare => personliga framsteg. Jag har skilt mig ifrån internet och trots att detta "i-landsproblem" kan låta löjligt för er, så inser jag idag att det var det enda rätta, för mitt bästa. Allt eller inget - där har ni mig i ett nötskal. Men pressen från gamla regelbundna läsare om att jag ska skriva igen gör bara att jag känner mig tom på ord innuti, som om jag kvävs just när jag börjat andas... jag tror rädslan för att inte räcka till eller ha "it" längre är den bakomliggande orsaken, så låt mig samla krafter för att låta den nya inspirationen till texter landa. För NY inspiration har jag så det flödar, räcker och blir över - jag vet bara inte var jag ska börja igen. Kanske här och nu, med detta oMystiscá inlägg.

Vissa röker cigaretter, andra dricker alkohol - jag surfar på nätet.

Svart is

Svart, en ofamiljär färg för några år sedan - nu uppträder den överallt, och samtidigt känns detta nya mörker ovant samt kallt. Visionellt ser det ut som svart is och hamnar liksom lite varstans: ibland i maggropen, ibland i tankarna... Jag försöker värma undan denna svarta is med kärlek - delvis går det bra, men halva hjärtat är fyllt av isen endå, likaså tankarna på vänner som försvinner och studierna är fiender eftersom jag knappt orkar ta itu med dem p.g.a. alla oövervinnerliga hinder - prestationsångesten kväver mig. Ingen kan  förstå hur jag känner, okej, det händer, men att det aldrig för mig vänder! Jag sålde min själ för denna hemska känsla, en satsning för ingenting. Idag har jag tur i spel - otur i kärlek. Min familj är det enda som håller mig kvar ovanför jord - utan dem hade jag hamnat överbord och jorden befunnit sig innuti döda mig, som smord. Att leva i en dröm är som att flyta i en lögn - vakna upp och verkligheten hackar på dig som en arg tupp. Motivet är inte alls dolt, därför vill jag göra en revolt, men att erkänna misstag är inte coolt, så jag måste hitta på någon plan som löser allt stort. Jag suktar efter frihet, mitt sinne vill ut, men jag står vid en port utan dörrar eller slut - en surrialistik så klassisk och desperat akut.