Genom tunnlar av tid - spunnet på dagar, till veckor till år har jag försökt ta mig ut på andra sidan, utan att se tillbaka på mina spår. Allt, bara för att inse att jag gått i cirklar och nu är tillbaka på ruta ett. Hans kärlek gjorde mig hungrig, inte mätt. Ett trånande efter mer som aldrig tar slut, hur ska jag någonsin kunna finna en väg ut? Trots att våra spår på tåget separerats åt olika håll: strår jag fortfarande kvar på N0LL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar