Många av oss växer upp i en tid då förhoppningar brister, framförallt åttitalister. Med bördan av våra föräldras separationer i vår ryggsäck sitter vi och grinar över myggbett - tyvärr har denna skit färgat oss. Men ändå kan vi knappt bärga oss o visa våra föräldrar att vi själva kan vara med någon tills döden skiljer oss åt, vilket är svårt, men vi tänker att: nu måste bara det egna förhållandet hålla! Så höga krav när vårt över jag tar övertag samt separationsångesten håller oss kvar och man har det sämst till slut. Livet ut kommer vi nog pussla med alla dessa skärvor i vårt känsloliv. Försöka känna varje gång att det är "meant to be". Med olika motiv i, olika sängar och mängd pengar kommer vi alltid låtsas om att det regnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar