Nu är jag blind, men du är ändå allt jag kan se.
Inget ljud kan jag höra, än din rena & dominanta röst.
Igen smak kan jag känna, än den godaste från just dina läppar.
Ingen doft tycks existera, än den från din erotiskt fräscha parfym & hy.
Trots att jag är förlamad, så är dina smekningar som ingjutna över min kropp.
Och i mitt sjätte sinne kommunicerar du med mig genom telepati. Snälla, släpp mig fri!
Många av oss växer upp i en tid då förhoppningar brister, framförallt åttitalister. Med bördan av våra föräldras separationer i vår ryggsäck sitter vi och grinar över myggbett - tyvärr har denna skit färgat oss. Men ändå kan vi knappt bärga oss o visa våra föräldrar att vi själva kan vara med någon tills döden skiljer oss åt, vilket är svårt, men vi tänker att: nu måste bara det egna förhållandet hålla! Så höga krav när vårt över jag tar övertag samt separationsångesten håller oss kvar och man har det sämst till slut. Livet ut kommer vi nog pussla med alla dessa skärvor i vårt känsloliv. Försöka känna varje gång att det är "meant to be". Med olika motiv i, olika sängar och mängd pengar kommer vi alltid låtsas om att det regnar.
På kvällen ligger jag i sägen och "leker" med Charming. Han får mig alltid att känna mig så otroligt feminint underkastad av hans maskulina ande. Plötsligt drar han sig bort till en tjej som tydligen satt på kanten av sängen och börjar göra ni-vet-vad med henne, jag står handlingsförlamad.
I nästa fragment är det dag och jag är inne i samma rum på övervåningen där vi var i sängen kvällen innan. Trägolvet börjar med ens bukta nedåt efter varje steg på det. Vilket moment somhelst skulle golvet ge vika och förfalla helt. Jag rusar ned till bottenvåningen och ser ut mot den stormiga havsutsikten i tropikerna 30 meter bort. Plötsligt rör sig havet mot mig i en väldig fart likt en tsunami. Jag lämnar huset omedelbart och försöker fly, men motvindarna tillåter mig inte ta mig fram.
Dessa vidriga sektioner till drömmar skulle jag tolka som så att: Charming gärna ligger med andra tjejer "i min åsyn" - eftersom han tror att jag ska acceptera det bara för att jag har så starka känslor för honom. Att golvet gav vika senare är väl mitt undermedvetna som säger att "det snart är över". Och tsunamin står för fara som närmar sig trots att jag inte kan fly ifrån den eftersom vinden höll fast mig så jag inte kunde springa vidare - alltså skulle faran sluka upp mig och därmed giva min död.
