Ett beroende

Fort rör sig stegen, ett två ett två de gå. Fram till platsen tar jag mig där dådet ska ske, i skymundan så att ingen det ska se. Plocka upp - slinka ned. Rutin. Fler blir mer - mer blir allt fler. Själen lämnar, den betraktar kroppen, den skälvande korpen som nyss var vackrare än lunden. Skrockfull inombords - fult dåd utombords. Jag tar mig dit jag vill, men inte hjälper det någe till. Ingen skulle mig någonsin förstå, även om många ertappas och få fritt kan gå. Men alla har vi våra anledningar, brist är min och jag törstar, mer än någon annan i min omgivning.