Det senaste året har gått långsamt, för utan dig blev allt tomt, ensamt. Jag nådde tillslut mark men jag blev rädd att skadan redan var skedd. Det var kallt när jag såg dig gå in i solen. Vart tog vi vägen? Bara försvann, men nu uppvisar jag dig lite grann att jag mognadsmässigt tagit stora kliv minsann. Väcker oss till liv då jag skriver utan censur på en mur från urtiden vilken bevisar att jag är speciell och står ut ur mängden! Det är kallt när du försvinner ut i vinden, där du går med en annan "vän".
Även om du fångar mig - vart skulle vi landa? I någon annans liv och där tvingas vandra... På mitt rum sjunger jag för dig om hopp utan att du hör för du har redan kastat mig och sagt att det rann ut sanden. All min kämparglöd ratad igen, säg mig vart jag nu ska vända mig, "vännen"?
Något mellan oss som gick fel blev missuppfattat från bådas del. Nu inser du att jag är stark som slåss för dig trots att jag sett dig med henne i en park. Jag är en krigare som fallit ihop av utmattning p.g.a. ändlösa försök att vinna ditt hjärta trots all smärta och även om jag förlorade mycket tid utan att du var nådig att min plåga förkorta så omringar mig nu frid.
Nu vet du hur mycket och varför jag älskar dig, men du vägrar både att hålla kvar eller släppa mig - för du finner ingen anledning att utesluta mig även om du nu är på G med en annan tjej. Det var rättvist när jag var säker på att du skulle hänga med mig, men så blev världen plötsligt blå och jag insåg jag dig kanske aldrig igen kommer få, hur ska detta gå?
Mina ord nedskrivna på kärleksark var förutspådda att falla, men jag vet att ödet kan komma att mirakel oss åter vålla och ge det hela en ny avspark. Ur asksvart bolmande rök skall våra auror då likt i fenix-fåglar stiga tills vi varandra åter kan nå så att vi mera kan inviga och få.
